copyleft 2012–2020Limonov — poeten och … fascisten
Jag lever i ett lugnt land på tillbakagång, där den sociala rörligheten är begränsad. Jag är född i en borgerlig familj i sextonde arrondissementet och har blivit en borgerlig bohem i det tionde. [...] Limonov däremot har varit ligist i Ukraina, idol i den sovjetiska undergroundrörelsen, först hemlös, sedan betjänt åt en miljardär på Manhattan, hyllad författare i Paris, förlorad soldat på Balkan och är nu en karismatisk ålderman i ett parti bestående av unga desperados i den enorma förvirringen i den postkommunistiska eran. Själv ser han sig som en hjälte. Det är lätt att betrakta honom som en skitstövel, på den punkten väntar jag med att ta ställning.
Emmanuel Carrère är en berättare som jag känner speciellt för. Vinterskola som översattes till svenska på 90-talet är en berättelse som inte ointressant far förbi läsaren i flödet av berättelser. Ett vackert barndomsporträtt från en 6-årings perspektiv — där läsaren anar och förlamat tvingas acceptera ett fruktansvärt brott. Och Carrères böcker drivs av ett intresse; hur gestaltas former av vansinne? Mustaschen (översatt 1989), där ett anspråkslöst skämt blir berättelsens första orsak successivt, väver in läsaren i förlamad skräck och ödesmättad galenskap. Det oförsvarbara brottet i Vinterskola, och vidare finns samma fascination för ondskan i biografiromanen Doktor Romand. För när det gäller Carrères biografiska böcker — vävs författarens närvaro in i väven av berättartekniskt unika stegringar — för läsaren funkar det som skydd. Lite så är det. I boken om Jean-Claude Romand, som bygger på intervjuer och journalistiskt arbete, är närvaron möjligen starkt motiverad. Det är inte alldeles enkelt att skriva dokumentärt om ondska utan att markera och fördöma ondskan, dessutom har Carrère en säreget enkel litterär stil — som gör läsningen uthärdlig och intressant. Händelserna är enkelt konkreta och begåvat skildrade men ger ändå ibland sken av en viss skrämmande febrighet som bygger upp och föder bilder och minnesbilder.
Genom genial dramaturgi och enkelt språk, kan former av fruktansvärd ondska eller tragik, bli litterära samtidigt med dokumentär vilja. Och vad han än skriver — blir det intressant. Som Andra liv än mitt eget (2011) — det dokumentära blir personligt och gestaltaren gestaltad. Som tar plats och problematiserar sig själv och sina egna förutfattade tankar, känslor — och gör det möjligt att komma nära människor som förlorat sitt barn i tsunamin 2004, parallellt dokumentärt om att förlora sin nära i cancer, en trebarnsmor och civilrättsdomare. Carrères största begåvning, att sätta saker i sammanhang i komplexa flätningar av tid och rum — men som blir enkelt att följa i läsning. Jag delar intresset för vansinnet. En perversion måhända, men problematisk — jag söker i samma rum — och håller inte alltid med. Tycker att det ibland blir lite väl sentimentalt. Men det behövs, subjektet i det dokumentära är skyddet. Författarens känsloliv faller väl in, att lita på — varvid han inte beskriver mer än han själv står ut med. Det behövs, Carrères bildspråk är underligt tydligt.
Därför kan boken om litterära rebellen och provokatören Eduard Limonov — en udda karaktär i Paris författarkretsar, respekterad, men som på 90-talet blir den mest hatade författaren i Paris — falla lite väl subjektivt? Carrère var som han själv kallar sig — «borgarbrackan» som i viss mån såg upp till Limonov om så föraktfullt. Limonov, som sen visade sig vara fascist. Inte den forna författarbegåvning som passade väl in i postmoderna och dekadenta rörelser i Paris; karaktären som drack sprit som ingen annan, hyllade Stalin och hatade perestrojkan, vad uppfattades lustigt nog som ironi, originellt provokativt; men aldrig i bokstavlig mening, vilket det var: Limonov hyllade Stalin och föraktade Gorbatjov och Sovjetunionens fall — bokstavligt.
På 90-talet, under inbördeskriget i Jugoslavien, for han till ett belägrat Sarajevo som journalist men stödde den bosnienserbiska offensiven (det finns en viss omtalad film där han med syfte att intervjua ledaren Radovan Karadžić, istället sköt rundor med deras maskingevär och skrattade förtroligt med en erkänd krigsförbrytare), deltog enligt honom själv i stridigheter i vart fall närvarande. Detta fick författarkollegorna i Paris att storögda känna sig grundlurade och avfärda honom som fascist, betraktad med distanserat förakt.
Därför är Carrères ambition ifrågasatt — varför skriva om Limonov? Och, varför inte? Limonov flyttade efter kriget tillbaka till Ryssland och är nu en «respekterad» oppositionspolitiker, som bland annat svensk media målat till demokrat. När Limonov och Gari Kasparov, schackmästaren, startade oppositionskoalitionen «Det andra Ryssland» — noterar Carrère under presskonferensen: «Vissa verkar väldigt upphetsade, till exempel ett svenskt teveteam som inte ska göra ett kort inslag utan en hel dokumentär, en tre månaders lång inspelning om det som de hoppas ska bli Drugaja Rossijas oemotståndliga uppstigning. Svenskarna tror stenhårt på sin idé och räknar kallt med att kunna sälja filmen mycket dyrt över hela världen när Kasparov och Limonov väl har kommit till makten».
Ahhh — hahaha!
Undrar vilka de var?
Som med lite grävande journalistik kanske upptäckt en viss problematik? «Nasbol»? Men inte.
I efterverkningar av mordet på journalisten Anna Polikovskaja, åkte Carrère med uppdrag av en fransk tidskrift till Moskva för att «… prata med människor som hade känt och älskat henne». I samband med att bland annat ha tillbringat en vecka på tidningen Novaja Gazeta, där Polikovskaja arbetat — hamnade han senare på en minnesmanifestation för offren på Dubrovkateatern (2002, ni minns säkert — en fullsatt teater som tjetjenska terrorister höll gisslan och ryska specialstyrkor svarade med att gasa ihjäl terroristerna — som följd även större delen av publiken) — där stod Limonov bland de hundratal i manifestation — och blickar möttes mellan två gamla kollegor, och inget mer — men en återblick som födde en tanke om ett reportage, idén till boken om Limonov, som titeln bär — Limonov.
Och det blir intressant, ett fascinerande liv, Limonovs — från undergroundpoet i Ukraina, förbjuden i Moskva, landsflykt till USA, hemlös i New York sen till Paris där han publicerade sin debutroman Det är jag, Editjka (1979); in i den småborgerliga kretsen där — deras fån, en litterärt begåvad vilde. Skolad poet och vad beskrivet — en begåvad sådan. Sen föll Ryssland och på något sätt i konflikten som tog vid i forna Jugoslavien och Tjetjenien konkretiserade han sin inre längtan till krig. I sin andra roman «En förlorares dagbok» skriver Limonov: «Jag drömmer om ett våldsamt uppror. Jag kommer aldrig att bli en Nabokov, jag kommer aldrig jaga fjärilar på de schweiziska ängarna, på engelsktalande och håriga ben. Ge mig en miljon så köper jag vapen och startar en resning i vilket land som helst».
Tillbaka i Ryssland är han grundare till National-Bolsjevikiska Partiet. Ett hmm … bör benämnas neo-fascistiskt parti, bestod av skinheadtyper — som kallas nasbols (deras flagga är en nazistflagga men där hammaren och skäran ersatt nazisternas hakkors). I stark opposition mot Boris Jeltsin «chockterapi» (liberaliseringen av ekonomin efter Sovjets kollaps) och längre fram i tid — med i opposition mot Putins «Enade Ryssland». Men till slut gripen i Kazakstan, åtalad och fängslad för bland annat terrorism (artikel 205) samt «208 organisering av eller deltagande i ett väpnat gäng. 222 paragraf 3: olagligt förvärv, olaglig transport, olaglig försäljning eller olaglig lagring av eldvapen. Och 280: anstiftan till extremistisk verksamhet».
Det här har Eduard drömt om i hela sitt liv. När han som liten läste Greven av Montecristo. När han hörde sin brutale fångvaktare till far en natt berätta för mamman om den dödsdömde mannen som var så modig, lugn och behärskad och som blev hans hjälte i tonåren. För en man som ser sig själv som en romanhjälte är fängelse ett kapitel man inte får hoppa över och jag är övertygad om att han inte alls led under sin tid där utan tvärtom njöt av varje sekund,jag höll på att säga vare scen, som i filmerna som man har sett så många gånger: fången som tvingas lämna ifrån sig sina civila kläder och sina få ägodelar till försvaret — den pyjamasliknande fångdräkten som han får i stället, läkarundersökningen med ändtarmspalpering, de två vakterna som går på varsin sida om honom i en oändlig labyrint av korridorer, galler och grindar som avlöser varandra sedan stängs igen och är han framme, det är där, på de åtta kvadratmetrarna han ska bo i några månader eller år och precis som i kriget verkligen få visa vad han går för.
Och så vidare. Carrère har förmågan att skapa ett någorlunda gripbart liv, kontrasterat efter förutsättningar och historiska skeenden. Och Limonov har inte haft ett liv som är lätt att gestalta i en bok. Ett rörigt destruktivt, omöjligt liv — att läsa. Insikten är också att det inte helt blir lyckat. Vilket vidare gör boken än mer intressant. Det är inte helt svart och vitt, inte ens för Carrère som kommer från radikalt andra uppväxtförhållanden. Författarens problematiska intresse som står beskrivet i En rysk roman (2009), skriven som autofiktion, men biografiskt stycke (tror jag) följande stämmer:
Jag njöt av att lida på ett sätt som var mig säreget och gjorde mig till författare. Idag vill jag inte ha det så längre. Jag står inte ut med att vara fånge i det där dystra och oföränderliga scenariot, med att alltid, från vilken punkt jag än utgår, upptäcka att jag än en gång är i färd med att väva en historia om galenskap, frost, instängdhet, med att gillra en fälla som jag själv fastnar i.
(Från En rysk roman, Bonniers 2009)
Möjligtvis därför — ger boken sken av Limonovs ondska men motvilligt i skrivprocess tvingas författaren rätta sig efter vad Limonov själv kallar sig — en förlorare. Är det då en biografi över en förlorare? Inte särskilt traditionellt Carrèreskt; ringen känns sluten och boken känns klar — ett ovanligt slut — själv tror jag att författaren inte helt förstod vem det var som blev föremål för intresse. Limonov är en komplex person, förlorare vetefan — Carrère tycks hamna i den slutsatsen. Samtidigt vittnar livsödet om ständiga uppbrott, självinsikt och brister — han lever verkligen ut sin reaktionära postfuturism. Hamnar i nåt liknande som futurismen, långt senare. Och med tanke på ovanstående citat — blir bokens väv inte alldeles enkelt dyster och når inga dramaturgiska överdåd att spara, ammunition att chockera läsaren. Utan snarare kanske ett bevis på att Carrère lyckats ta sig ur det dystra och galna — och gör i så fall sin debut med en kontroversiell och brokig biografi, om Limonov, poeten, en destruktivt driven men samtidigt en fascinerande förlorare. Är det då rätt? Förlorare? Förmodligen.
Annars bjuder boken på allt trogna läsare av Carrère förväntar sig — även den «väv» som hans böcker allt mer tycks befrias ifrån. Vilket är synd, glädjande, tråkigt och skoj. Intressant och egensinnigt. Men det blir alltid intressant. För närvaron, att våga väva in sig själv och sina brister. Nyckfullt!
«Dagensbok.com», 31.08.2014
