copyleft 2012–2020Platt introduktion till Limonov
Eduard Limonov är relativt okänd i Sverige men kultförklarad i Ryssland och Frankrike. En ny bok introducerar den konstnärlige provokatören bakom partiet Nationalbolsjevikerna.
När den ryske författaren Eduard Limonov nu introduceras på svenska, så är det inte någon av hans egna böcker som har översatts, utan en bok av den franske författaren Emmanuel Carrère som handlar om Limonovs liv.
Eduard Limonov, som både i Ryssland och Frankrike har kultstatus som författare, är också ledare för ett sektliknande parti — Nationalbolsjevikerna — som med sin blandning av stalinistisk och nazistisk estetik provocerar åt både höger och vänster. Kanske är det egentligen mer ett konstprojekt än en seriös politisk rörelse, men länge utgjorde Limonovs nationalbolsjeviker den enda egentliga oppositionsrörelsen mot Putin, och Limonov har avtjänat både korta och långa fängelsestraff för sitt oppositionsarbete.
Eduard Limonov, eller Savenko som hen egentligen heter i efternamn, växte upp under efterkrigstiden som halvkriminellt busfrö i den sovjetiska industristaden Charkov, flyttade som tonåring till Moskva där hen blev känd i dissidentvärlden som regimkritisk poet och emigrerade på 70-talet till Amerika. Detta liv som fattig rysk emigrant i New York blev material till hans kontroversiella debutbok «It's me — Eddie» («Det är jag, Editjka»), som fick stor uppmärksamhet inte minst för en detaljerad skildring av hur Limonov har sex med en hemlös svart man i en park.
Boken var också kontroversiell eftersom denne sovjetiske dissident, till skillnad från kollegor som Solzjenitsyn och Brodsky, inte skrev antisovjetiskt, utan istället var fruktansvärt kritisk till sitt nya hemland USA och dess kapitalism. Det betyder inte att Limonov stödjer regimen hemma i Sovjet. Hen ligger i gräset i Central Park och läser Che Guevaras «Gerillakrigföring» och Trotskijs «Ryska revolutionens historia» och drömmer om att grunda ett eget parti och leda en ny revolution i Ryssland.
Hen återvänder till Ryssland efter Sovjets fall, skottskadas vid striden om parlamentet 1993, men misslyckas med att leda en ny revolution. Istället sticker hen till inbördeskrigets Jugoslavien, där hen deltar som frivillig soldat på den serbiska sidan.
Oavsett vad man tycker om Eduard Limonov — politiskt är hen på många sätt skrämmande med sin panslavistiska nationalism — så har hen levt ett spännande liv, som hen skildrar i sina självbiografiska böcker av hög skönlitterär kvalitet. Men Emmanuel Carrères bok om Limonov blir inte mycket mer än en platt sammanfattning av Limonovs samlade verk.
Carrère drar också den felaktiga slutsatsen att Limonov egentligen bara är en «dubbelgångare» till sin ärkefiende Putin: «Jag är övertygad om att om Limonov var i Putins ställe skulle hen säga och göra allt som Putin säger och gör», menar Carrère. Men Putin är egentligen bara en grå byråkrat som personifierar makten, men som inte har några egna idéer utan skulle anpassa sig till vilken ideologi som helst, bara det innebär stabilitet. Limonov tvärtom är en självständig äventyrssökande konstnär som vill sätta färg på livet och som inte kompromissar eller viker sig för någon.
Framför allt är Eduard Limonov en större författare än Emmanuel Carrère. Men eftersom inga av Limonovs böcker finns översatta till svenska, och bara ett par av de tidiga översattes till engelska, får ni hålla till godo med Carrères roman.
«Fria Tidningar», 7 januari 2014
