copyleft 2012–2020Till vilket pris som helst
Var går skiljelinjen mellan psykopat och sociopat? Finns det ett tredje tillstånd av självberusad längtan efter makt och reservationslösa beundran eller — nästan hellre — ohöljd avsky? Eduard Limonov ställer dessa frågor på sin spets. Han är i sin riktningslösa rebelliskhet i avsaknad av en grundläggande hållning. Uppmärksamheten är målet.
Eduard Limonov — eller Eduard Savenko som han egentligen heter — växer upp i Charkov i Ukraina men föddes 1943 i Dzerzjinsk. Fadern är lägre militär, en lydig kugge i det sovjetiska förtryckarmaskineriet. Sonen ser upp till fadern och vill inget hellre än att själv en dag bli militär, en karriär som hans dåliga syn sätter stopp för. Modern är hård och hjärtlös. Hon har ingen kärlek att ge sonen. Han ska härdas. Han ska bli en man bland män. Kommer han sönderslagen hem från skolan hyllar modern hans motståndare och uppmanar honom hånfullt att lära sig slåss bättre. Efter ett självmordförsök i ungdomen ser modern till att han blir inlåst på mentalsjukhus. Han blir utskriven med kommentaren. «Du är inte galen. Du vill bara ha uppmärksamhet».
Om Limonovs liv har den franske författaren Emmanuel Carrère skrivit en diger lunta. Carrère lärde känna den ryske författaren och destruktive dandyn under Limonovs tid som något av ett litterärt fenomen i Paris mondäna innekretsar där han levde från 1980 till 1989. Bakom sig då har Limonov några förnedrande och fattiga hundår i New York. Här skildrar Carrère även delar av sin egen historia och bakgrund.
Det är inte lätt att bli klok på den här boken. Den genomsyras av en egenartad och frånstötande beundran; den uttalas sällan direkt, den finns där mer som en smygande och hemlig förälskelse likt den mellan två fjuniga tonåringar. Carrères svärmeri är dock inte besvarat. Limonov är genom sin stenhårda vilja att ta sig fram till vilket pris det vara månde, sitt bottenlösa förakt för allt och alla, sin liktgiltighet inför människans egenvärde och de humanistiska värderingarna, en galen vilde i en mer eller mindre civiliserad värld. Den sortens amoraliska människor äger en fatal förmåga att locka till sig beundrare som inte äger samma oförskräckta hänsynslöshet.
Emmanuel Carrère fängslas av sitt föremål. Den kritiska blicken blir matt, grumlig och anfäktad av denna märkliga beundran. Den leder till att Carrère mister förmågan att värdera de uppgifter han presenterar. Mycket hämtar han direkt, utan minsta ansats till källkritisk granskning, från Limonovs egna mer eller mindre självbiografiska böcker där Limonov gör allt för att förstärka myten om sig själv. Carrère återgestaltar eller refererar långa partier direkt ur Limonovs romaner.
Därigenom blir det ett porträtt där föremålet i hög grad lyckas styra hävdatecknarens grundläggande värderingar. Att boken är ytterst underhållande råder det däremot ingen tvekan om. Här skildras en galen ryss som smidigt och likt en schablonernas ande stiger direkt ur en brännvinsbutelj och därmed förmår leva upp till varenda ingrodd fördom.
År 1992 grundar Limonov det Nationalbolsjevikiska partiet, en fascistiskt rörelser som i många avseenden försöker väcka liv i och vinna anhängare genom att bejaka det störtade Sovjetunionens traditioner. Flera år senare, år 2010, är han med och grundar rörelsen «Det andra Ryssland» — tillsammans med bland andra schackspelaren Kasparov — som försöker framställa sig som om de står närmare socialdemokratin. I Väst har rörelsen mötts med viss förståelse då den är kritisk mot Putin. I mina ögon förblir Limonov ingenting annat än en populistisk fascist med böjelser åt sovjetkommunismens totalitära regim.
Carrère balanserar på ett vanskligt sätt mellan det spektakulära och det litterära. Ändå, kritiken till trots eller kanske just på grund av författarens märkliga och smått osunda förhållande till biografins föremål, är «Limonov» en synnerligen fängslande och medryckande bok. Där finns ett vansinne, en form av förryckthet och ett frustande begär efter liv och märg och must som är svårt att värja sig emot. Så jag rekommenderar tveklöst «Limonov». Det är en makaber, olustig och ytterst givande upplevelse att läsa den, men det måste ske med kritiskt sinne.
«HD», 5 december 2013
