copyleft 2012–2020Vem är Eduard Limonov?
Nationalbolsjeviken Eduard Limonov har levt som småkriminell i Ukraina, som dissidentpoet i Moskva, och som fattig immigrant i New York. Han slog igenom som författare i Paris, deltog som soldat i krigets Jugoslavien, och grundade ett revolutionärt parti som förbjöds i Putins Ryssland. Den franske författaren Emmanuel Carrère har nu skrivit en roman om Limonovs otroliga liv.
Jag har alltid sett Eduard Limonov som en rysk Strindberg, med samma storhetsvansinne och självömkan. Revolutionär och reaktionär på samma gång. Limonov ser till och med ut som Strindberg med sitt höga hårsvall och det lilla skägget och mustaschen. Eller kanske ser han mera ut som Trotskij. Politiskt är han nån sorts stalinistisk nationalistisk anarkist, men med liberala värderingar; alltid revolutionär i opposition mot alla. Politiker, konstnär, poet — men framför allt en stor författare.
Första gången jag kom i kontakt med Eduard Limonov var när jag pluggade på Moskvas universitetet år 2008, och han skrev krönikor i den engelskspråkiga The Exile för oss «expats» — utlänningar i Ryssland. Dessutom syntes hans unga «nationalbolsjeviker» ofta på stan; en grupp färgglada punkaraktivister som med en blandning av sovjetisk och nazitysk estetik, utgjorde den enda verkliga oppositionen mot Putin vid den här tiden, framför allt genom våldsamma konstaktioner.
Till en början avfärdade jag dem felaktigt som fascister. Men journalisten Anna Politkovskaja beskrev Limonovs nationalbolsjeviker som «den ryska demokratins enda hopp». Och när den politiskt liberale och amerikavänlige Garry Kasparov grundande oppositionsrörelsen Det Andra Ryssland, blev nationalbolsjeviken Limonov hans viktigaste allierade.
Limonov var ofta också helt ensam när han under flera år varje månad med datumet 31 höll demonstrationer vid Majakovskijstatyn i Moskva, för att uppmärksamma paragraf 31 i ryska grundlagen om yttrande- och mötesfrihet. Det slutade alltid med att han greps, och ingen nu levande ryss har suttit fler gången i fängelse än Eduard Limonov.
Men nu började vi bakifrån. Eduard Limonov, eller Savenko som han egentligen heter i efternamn, föddes mitt under andra världskriget i den sibiriska industristaden Dzerzjinsk, uppkallad efter den sovjetiska säkerhetspolisens grundare Felix Dzerzjinskij — «ryska revolutionens Robespierre», för att citera Limonov själv.
Fadern jobbade passande nog också för säkerhetspolisen, och efter kriget kunde familjen flytta tillbaka till hans hemrepublik Ukraina, där «Eddie-Baby» växte upp som småkriminell i efterkrigstidens Charkov. Det har han skildrar fantastiskt och brutalt i sin roman Savenkos uppväxt (på engelska «Memoirs of a Russian Punk».)
I tonåren flyttar Eduard Savenko till Moskva, där han som regimkritisk poet tar sig artistnamnet Limonov och rör sig i dissidentkretsar. Han lyckas (och här kan vi återigen jämföra med Strindberg) vinna en kvinna från det övre samhällsskiktet. Men Limonovs Jelena blir precis som Siri von Essen blev för Strindberg, hans stora olycka.
Det är sovjetiskt 70-tal, och Brezjnevs stalinistiska kulturreaktion får ironiskt nog med sig den friheten att en handfull dissidenter ges möjlighet att emigrera, däribland Solzjenitsyn, Brodsky och Eduard Limonov.
Eddie kommer till New York, men de böcker som han inte fick publicera i Sovjet på grund av censuren, kan han inte heller få publicerade i Amerika på grund av att marknaden inte är intresserad. Och Jelena, som börjar jobba som fotomodell, lämnar honom för en rik amerikan.
Detta liv som fattig rysk emigrant i New York blev material till hans kontroversiella debutbok Det är jag, Editjka, på engelska: «It’s me — Eddie», som fick stor uppmärksamhet inte minst för en detaljerad skildring av hur Limonov har sex med en hemlös svart man i en park.
Boken var också kontroversiell eftersom denne sovjetiske dissident, till skillnad från kollegor som Solzjenitsyn och Brodsky, inte skrev antisovjetiskt, utan istället var fruktansvärt kritisk till sitt nya hemland USA och dess kapitalism.
I New York umgås Limonov med trotskisterna i Socialist Workers Party och går nästan med i partiet. Fast egentligen tycker han ju om Stalin som gjorde Sovjetunionen till ett mäktigt rike. Och när de amerikanska trotskisterna börjar predika Ukrainas «rätt till självständighet» från Ryssland, protesterar Limonov i egenskap av ukrainare och vill inte ha någon separation.
Det betyder dock inte att Limonov stödjer regimen hemma i Sovjet. Han ligger i gräset i Central Park och läser Che Guevaras Gerillakrigföring och Trotskijs Ryska revolutionens historia och drömmer om att grunda ett eget parti och leda en ny revolution i Ryssland. Han kan då inte veta att han 20 år senare faktiskt ska återvända till Ryssland efter Sovjets fall och grunda sitt eget Nationalbolsjevikiska parti.
Han vet inte heller att han ska bli skottskadad vid striden om Vita huset i Moskva 1993, och att han ska delta som frivillig soldat på serbernas sida i inbördeskrigets Jugoslavien. Han vet inte heller att Rysslands framtida president Vladimir Putin ska sätta honom i fängelse, efter att han åkt fast med att smuggla vapen från Kazakstan till sin planerade revolution. Ännu mindre kan han ana att han ska bli material för en biografisk roman av den franske författaren Emmanuel Carrère.
Oavsätt vad man tycker om Eduard Limonov — politiskt är han på många sätt skrämmande — så har han levt ett spännande liv, som han skildrar i ett trettiotal självbiografiska böcker av hög skönlitterär kvalitet. Emmanuel Carrères bok om Limonov blir inte mycket mer än en platt sammanfattning av Limonovs samlade verk.
Carrère drar också den felaktiga slutsatsen att Limonov egentligen bara är en «dubbelgångare» till sin ärkefiende Putin: «Jag är övertygad om att om Limonov var i Putins ställe skulle han säga och göra allt som Putin säger och gör».
Men Putin är egentligen bara en grå byråkrat som personifierar makten, men som inte har några egna idéer utan skulle anpassa sig till vilken ideologi som helst, bara det innebär stabilitet. Limonov tvärtom är en självständig äventyrssökande konstnär som vill sätta färg på livet, och som inte kompromissar eller viker sig för någon.
Framför allt är Eduard Limonov en större författare än Emmanuel Carrère. Men eftersom inga av Limonovs böcker finns översatta till svenska, och bara ett par av de tidiga översattes till engelska, får ni hålla till godo med Carrères roman. Läs den!
«Internationalen», 1 december 2013
