copyleft 2012–2020Emmanuel Carrère: Limonov
9 maj 2002 stod jag i folkhavet längs med Nevskij Prospekt, Sankt Petersburg, och såg en kvarleva av det sovjetiska imperiets skådespel utspelas: den årliga segerparaden, till minne av segern över Tyskland i det stora fosterländska kriget, 1945.
Röda banderoller längs med fasaderna. Serp i molot — hammaren och skäran, åtminstone en gång om året åter gångbara symboler. Porträtt av de stora ledarna. Krigets kvarvarande hjältar i procession med medaljprydda uniformsbröst. Ögon våta av tårar. Krigsänkor, stolta barn och — förstås — arméns alla divisioner.
Och sist av alla en grupp skinnskallar i svarta jackor och kängor. Ovanför de ivrigt marscherande, unga männen vajade en fana som överträffade alla de andra osmakligheter segerparaden visade upp: Tredje rikets röd-vita, men med den förväntade svarta svastikan utbytt mot hammaren och skäran.
Det talas ofta om hur nära de extrema vänster- och högerideologierna är varandra i praktiken, hur cirkeln sluts. Få saker kan tyckas illustrera detta så tydligt som 90-talets ryska nationalbolsjeviker, Nazbols.
Jag har i efterhand gått tillbaka och tittat på mina fotografier från paraden och letat efter en kortväxt man med håret på ända, pipskägg och flaskbottnade glasögon. Rörelsens ledare, Eduard Limonov, går knappast att ta miste på.
Men Limonov undgick min kamerablick. Efter att ha läst Emmanuel Carrères nya bok om honom vet jag att han satt i fängelse just då, (falskeligen?) anklagad för att ha försökt iscensätta en statskupp i Kazakstan.
Eduard Limonov är en fascinerande man, en född provokatör. Några nedslag har letat sig igenom det internationella mediebruset: Den homoerotiska skandalromanen Eta Ja, Editjka, som på flera språk fick titeln «Den ryske poeten gillar storvuxna negrer»; TV-inslaget där han tillsammans med den serbiske krigsförbrytaren Radovan Karadzic avfyrar en kulspruta mot Sarajevo; Undergroundtidningen Limonka — Granaten.
Och så plötsligt, mer sentida, sida vid sida med oppositionella förgrundsgestalter som Garri Kasparov, Boris Nemtsov och Alexander Navalnyj. I Ryssland 2013 gäller devisen min fiendes fiende är min vän.
Emmanuel Carrère, den franske författaren som gjort sig känd för att förlägga sina böcker i ett svårdefinierat gränsland mellan roman och biografi, tecknar denne mans porträtt i tegelstenen Limonov som kom ut i Frankrike 2011, tidigare i höstas på svenska. Boken bygger delvis på intervjuer, men antyder att dessa intervjuer knappast kan ha avslöjat särskilt mycket. De skildrade mötena mellan författare och objekt är karga, knapphändiga, kärva.
Desto viktigare källor är Eduard Limonovs självbiografiska romaner, inte så lite fantasifulla, kompletterade med Carrères egen fantasi. Hur tränger man under huden på en person som Eduard Limonov? Genom att fabulera. Jag är inte säker på att det gör boken sämre. Inte ens den vildaste av fantasier skulle kunna föda fram ett äventyrligare och osannolikare liv än Limonovs. Om episoderna som butler och prostituerad i New York, författarbohem i Paris och punkikon i Moskva inte gjorde anspråk på att vara biografiska eller självbiografiska skulle de omedelbart avskrivas som för osannolika för att kunna tryckas. Men det som inte är sant om Limonov skulle lika gärna kunna vara det.
Emmanuel Carrère återkommer gång på gång till likheterna mellan Eduard Limonov och Vladimir Putin. Trots en åldersskillnad på tio år, växte de upp under liknande förhållanden i familjer med nära band till säkerhetstjänsten KGB. Att beundra detta maktinstrument var en självklarhet i båda hemmen. Båda gjorde sin vända på gatan och skapade rykten om sig som råbarkade ligister, men ingen av dem tillät sig att fastna. Båda drog till en början nitlotter när det unga Ryssland formades i händerna på giriga oligarker i början av nittiotalet. Att den ene — Putin — på kort tid klättrade från förarsätet i en svarttaxi till det i en av världens största nationer, medan den andre — Limonov — fortfarande krälar i stoffet framstår med Carrères blick som en tillfällighet.
Det finns kopplingar också mellan Limonov och andra ryska storheter. Under åren i exil i USA och Frankrike mäter han sig bara med de bästa av sina exilryska förfatarkollegor, men är snar att avfärda dem alla. När Joseph Brodsky, hans protagonist sedan ungdomsåren, belönas med ett Nobelpris är det ett hårt slag för Limonov. Med tanke på hans egos storlek har han antagligen suttit som klistrad vid telefonen en torsdag i oktober varje år sedan dess.
«Den äkta socialismen är inget angrepp på något specifikt kapitalistiskt oskick utan på verkligheten», citerar Carrère historikern Martin Malia: «Den är ett försök att avskaffa den verkliga världen, ett försök som på lång sikt är dödsdömt, men som under en bestämd period lyckas skapa en övernaturlig värld som definieras av att ineffektivitet, brist och våld framställs som det högsta goda».
De där raderna ringar in Limonov ganska väl. «Ett angrepp på verkligheten» är en bra etikett på en politisk gärning som över tid inte tycks ha någon annan fast punkt än beundran för Stalin och en vilja att väcka onåd. Kan man inte bli kung kan man alltid bli ligist.
«Ett försök att avskaffa den verkliga världen» passar i sin tur rätt bra för att beskriva Limonovs, och kanske även Carrères, litteratur. Limonov gör sitt bästa för att framställa sig som en rysk Bukowski — med stil. En bisexuell, våldsälskande dandy som inte drar sig för att ta in FN:s generalsekreterare i kikarsiktet med fingret på avtryckaren. Carrére hejar på, förstärker och förskönar.
Likväl skapade Limonov — kanske mer än någon annan — just en sådan övernaturlig värld där desillusionerade ungdomar upplevde det högsta goda, just genom ineffektivitet, brist och våld. Nazbols skapades som en renodlad proteströrelse kring den åldrande poeten och samlade i första hand besvikna ungdomar från landsorten. The usual suspects. Vi är tillbaka på Nevskij, 9 maj 2002.
Eduard Limonov skapade inte bara Nazbols flagga och partisymbol, ett politiskt missfoster av sällan — aldrig — skådat slag, han skapade också dess idémässiga ramverk, marginellt bättre än massmördarflaggan i rött, vitt och svart. Men när man läser om denna rörelse är det svårt att inte undra om den vämjelse de starka symbolerna och orden väcker någonsin var annat än en högst medveten provokation.
Carrères översikt av de dåd de till synes så kriminella flåbusarna gjort sig skyldiga till sträcker sig inte längre än till utdelande av flygblad, utrop av obsceniteter på offentliga möten och — som våldsammast — en blombukett som dängdes i skallen på Gorbatjov. Utan taggar, märk väl.
Nazbols i Emmanuel Carrères tappning ägnade sig åt en brutal typ av civil olydnad som har sina — något oförargligare — efterföljare i grupper som Pussy Riot och Femen. Och liksom dessa skulle Limonov passa bra på Konstfack år 2013.
Jag är inte säker på att den där bilden stämmer. Nyhetsflödet vittnar om betydligt våldsammare attacker än så, och Limonov har hela sitt liv satt våldet på piedestal. Å andra sidan: Carrère — eller är det Limonov? — kontrasterar «pojkstrecken» med Putins allt hårdare grepp om nationen. 26 oktober 2002 följer Limonov från sin fängelsecell hur gisslandramat på en teater i Moskva urartar, och militären sätter in gas mot de åttahundra personerna i byggnaden, såväl kidnappare som gisslan. «Inför terrorhotet spelar förlusterna ingen roll», förklarar Putin. «Fascist», replikerar Limonov, för första gången i negativ mening.
Kommentaren är någonting på spåren. För det grova språket och den skandalösa historien till trots: Vem är kriminell, ligist och fascist i dagens Ryssland?
«Frivärld Magasin», 26.11.2013
