copyleft 2012–2020Fascinerande bisarr rysk provokatör
Eduard Limonov betraktas numera som en skitstövel. I «Limonov» försöker Emmanuel Carrère förstå sig på den egensinnige författaren. Fabian Kastner har läst en fascinerande berättelse som säger något om den tid vi lever i.
Spännvidden och kontrasterna i ett liv kan knappast vara större än i det liv som levts av den ryske politikern och författaren Eduard Limonov. Ändå fyller de knappt ut hälften av storleken på hans ego. Emmanuel Carrères tegelsten «Limonov», som belönades med det prestigefulla Renaudot-priset när den utkom i Frankrike 2011, är ingen regelrätt biografi. Snarare rör det sig om en icke-fiktiv roman av det slag som Carrère numer enbart skriver. «Limonov» är den mer eller mindre nästan helt sanna berättelsen om en egensinnig äventyrare som levt inte bara ett, utan en lång rad liv, alla lika spännande och häpnadsväckande.
Eduard Limonov började sin bana som ligist i Ukraina, för att under Brezjnev bli en geniförklarad poet i Moskvas avantgardistiska underjord. På 70-talet tvingades han emigrera till New York, där han hankade sig fram, bodde på lumpna hotell och ibland på gatan, innan han blev betjänt åt en miljardär på Manhattan. I USA skrev han också sin första roman, «It’s me, Eddie», som blev en stor succé i Europa. I Tyskland fick den titeln «Fuck off Amerika», i Frankrike «Den ryske poeten föredrar storvuxna negrer», efter en scen i boken där Eddie har sex med en hemlös svart man på gatan.
Framgångens vingar förde honom vidare till Paris, där han på 80-talet blev en litterär celebritet som jagades av kändispressen. Det var också där som Emmanuel Carrère lärde känna honom. Han minns honom som en litteraturens Johnny Rotten, en anarkistisk provokatör som gillade slagsmål, tålde sprit och lägrade fotomodeller på löpande band. Sådant gjorde intryck på unga, livshämmade borgarbrackor som Carrère. «Limonov var vår vilde, vår slyngel: vi avgudade honom».
Efter Sovjetunionens fall återvände Limonov till Ryssland, där han grundade Nationalbolsjevikerna – en rörelse lika motsägelsefull som hans person. Partiet samlade en hord unga desperados med rakade skallar under en nazistisk flagga där hakkorset bytts ut mot hammaren och skäran. Ingen förstod riktigt om det var på skämt eller allvar.
När Limonov skålade för Stalin och Gulag ansågs han excentrisk. När han började ropa på folkmord av muslimer gjorde han sig omöjlig i de litterära salongerna. När han drog till Bosnien-Hercegovina för att festa med Radovan Karadzic och nöjesskjuta på Sarajevo fördömdes han av hela världen. I de flestas ögon är han numer bara en skurk och skitstövel. Själv ser han sig som en hjälte. I Carrères ögon är han… ja, vadå? Det är den frågan som han ytterst skriver för att söka svar på.
«Limonov» är inte bara den fascinerande berättelsen om en bisarr rysk rebell i evig opposition mot världen, skriven på en rak, driven prosa utan onödiga litterära krusiduller. Det är också en högintressant berättelse om dagens Ryssland. Stora delar av boken ägnas åt att försöka bena ut alla postkommunistiska paradoxer i den totala förvirringen efter Sovjetunionens fall. Någonstans är det också en berättelse som har något att säga om den tid vi alla lever i. Jag återkommer när jag klurat ut vad.
«Svd Kultur», 24 september 2013
