»LIMONOW«


von
Emmanuel Carrère



Die unautorisierte Webseite zum Buch.
Von den Machern von Limonow.de

zurück

Ett människoöde Emmanuel Carrère — Limónov

Peter Landelius

På försvarets tolkskola lärde man sig en massa militär terminologi som jag lyckligtvis aldrig fick användning för senare i livet. Men vi fick också lära oss så pass mycket ryska att vi kunde ta tre betyg vid universitetet vid årets slut. Vi rördes till tårar av de stora ryska krigsfilmerna och vi stimulerades att läsa mer av de stora ryssarna. Men Sjolokhovs “Ett människoöde” gjorde sig bättre i Bondartjuks filmversion. För mig som föddes i neutrala Sverige samma år som slaget vid Stalingrad var allt det här viktiga nyheter.

Samma uppfriskande känsla av att lära mig något viktigt får jag när jag läser Emmanuel Carrères «Limónov» (accenten hjälper inte bara franska läsare). Inte för att äventyraren och fascisten Eduard Savienko, a.k.a. Limonov, skulle ha något att lära mig. Vi är jämnåriga, men jag är inte mottaglig för hans oklara och våldsamma budskap och blir inte frestad att läsa någon hans många böcker som tidvis sålde bra i både Frankrike och Ryssland. Det hindrar inte att jag fascineras av hans livsöde, sådant det framställs av fransmannen Emmanuel Carrère (f.ö. son till Hélène Carrère d’Encausse som blev berömd på 80-talet för att hon analyserade en viktig orsak till Sovjetunionens fall).

Det här är en ännu mer fängslande bladvändare än Stieg Larssons romaner och betydligt mer välskriven. Den kom ut 2010 och fick tre litterära pris och är nu till sist på väg att ges ut också på svenska. Carrère debuterade 1983 och slog igenom 2000 med romanen «L’Adversaire» som sedan blev film: en berättelse med bakgrund i en verklig händelse, om en man som dödar hustru och barn för att de inte ska upptäcka att han inte är den läkare som han så länge utgett sig för att vara.

Carrère gjorde tidigt bekantskap med Ryssland och talar ryska. Som journalist träffar han Limonov i början av 2000-talet, då hans blivande hjälte har sluppit ut ur fängelset i Sibirien och kämpar för yttrandefrihet vid sidan av Anna Politovskaja. Det som var tänkt som ett reportage blir till slut en bok, och den får ytterligare kraft av det djärva men i det här fallet lyckade tilltaget att dra paralleller mellan huvudpersonens och den betydligt yngre författarens eget liv. Det blir inte precis en ny Plutarkos, gudskelov, men intressanta sidoblickar på miljöer där Limonov och Carrère har rört sig, om än vid olika tider och med olika perspektiv.

Son till en NKVD-löjtnant som sluppit tjänstgöra vid fronten växer unge Savienko upp i en förstad till Kharkov (Ukraina). Pojkens beundran för pappas uniform vänds till förakt när han förstår att den mest har ägnats åt fångtransporter till Sibirien och inte åt det slags hjältedåd som Sjolokhov besjungit. Sovjettillvarons gråa fängelse förstärks av småstadstristessen, och Eduard slår bakut inför utsikten att dömas till ett liv som metallarbetare. Han vill bli stor och berömd och erövra världen, och han hittar bara två utvägar, men de kommer att bestämma hans levnadsbana: poesi och kriminalitet.

Att vara en marginaliserad författare var inte precis ovanligt i den sovjetiska efterkrigstiden, och Limonov kommer hela livet att hata och avundas Josef Brodsky, tydligen mest för att han har lyckats så mycket bättre med att bli berömd. Samma år som Solzjenitsyn (som han också avskyr) väljer han att utnyttja de nya möjligheterna att emigrera och hamnar även han i Förenta staterna. I New York möter han kapitalismens extremer; än super han ner sig i slummen, än är han betjänt hos en miljardär på Sutton Place. Men hans litterära ambitioner möter ingen framgång förrän hans agent hittar ett förlag i Paris.

I världens förmodligen mest koketta intelligentia hittar Limonov beundrare och hjälpare. I tio år är han «inne» — sedan faller Berlinmuren, och han (och Solzjenitsyn) flyttar tillbaka till Moskva. Dock först efter ett våldsamt mellanspel i Jugoslavien, där han entusiastiskt slåss på den serbiska sidan i Krajina. Berättelsens beskrivning av nittiotalet är nog det som mest har fascinerat mig. Här tecknas Gorbatjovs och Jeltsins och Putins Ryssland äntligen på ett nästan sammanhängande och begripligt sätt, åtminstone för den som under samma tid har ägnat sig åt andra delar av världen. Carrère tolkar historien med Limonovs hjälp, han förstår de politiska och ideologiska svallvågorna genom Limonovs öde utan att låna sig åt hans fascistiska fantasier. De avslutande parallellerna mellan Limonov och Putin är inte det minst intressanta.

Att han dras med av sin hjältes narcissism må vara honom förlåtet. Där finns tydligen en själsfrändskap som frestar till romantiska, nästan mystiska utvikningar. Själv bekänner jag att jag haft nöje av de många litterära referenserna till för mig välkända samtida ryska, amerikanska och franska storheter. Till slut är det ändå livsödet som fängslar. Och, som Limonov skulle ha sagt, stilen.


«Dixikon.se», 16 september 2013

Eduard Limonow

Original:

Peter Landelius

Ett människoöde Emmanuel Carrère — Limónov

// «Dixikon» (se),
16 september 2013